En tom himmel

Texterna försvann någon gång mellan fem och sju förra fredagen. Där det tidigare hade funnits mappar fyllda med ytterligare mappar, anteckningar, försök, brödjobb, brev, artiklar, tankar, dikter, uppsatser, misslyckanden, berättelser, fanns nu bara en upplyst blå yta; det var samma bakgrund som tidigare, men först nu såg jag den, en tom himmel, utan minsta spår av mitt arbete. Allt som fanns där var blått.

Det kan ha varit en alltför hård stöt från en trottoarkant som fick minnet att kollapsa, när jag cyklade hem genom staden med öppen manchesterkavaj och datorn som vanligt på pakethållaren. Jag vet inte säkert, men jag föreställer mig att jag visslade när jag for fram på Birger Jarlsgatan och vidare in på Roslagsgatan, efter att ha cyklat mot rött i korsningen Kungstensgatan, för det var en solig och på många sätt perfekt eftermiddag i slutet av april.

Jag var på gott humör när jag ställde in väskan och datorn i hallen, kliade hunden bakom örat och gick ut igen för att handla till middagen. Det hade varit en bra vecka och om någon timma skulle C komma på besök och L kunde komma hem närsomhelst. När jag var tillbaka i lägenheten hällde jag upp ett glas vitt vin, dammsög, plockade undan tvätt, vek ihop tvättställningen och sköt in den under sängen.

Sen la jag mig på sängen, med vinglaset på nattduksbordet och datorn på magen. Jag skulle bara kolla mejlen, skrev in lösenordet och väntade. Och när den gick igång såg jag direkt att allt var borta, för texterna har jag i mappar som ligger på skrivbordet och nu fanns det inga mappar där. Jag startade om datorn. Väntade. Samma sak. Inga mappar. Bara denna blåa tomhet. En utrymd himmel, stor som ett A4-ark.

Jag började söka, klicka på måfå i det blå, där mapparna tidigare hade funnits, nere till vänster någonstans, sedan klickade jag mig metodiskt över hela skärmen, utan att någonting hände; sedan gick jag in i ”Senaste objekt”, där jag fann en lista med namnen på de dokument jag hade jobbat med under dagen, men det kom inte fram något när jag klickade på dem, det var bara namn utan innehåll.

Snart stod det klart för mig att detta försvinnande var fullständigt, allt jag hade skrivit under tio år var borta, det som var bra och det som var dåligt. Majoriteten av texterna var fullständigt ointressanta, som texter betraktade, eftersom regeln, som denna typ av texter aldrig får bryta mot, är att budskapen ska produceras på ett sådant sätt att de bara kan uppfattas på ett sätt, den läsande ska aldrig tillåtas att ströva fritt och upptäcka sidospår, alternativa betydelser och spänningsfält i det skrivna. Det handlar så att säga om meddelanden som pekar med hela handen åt ett håll, varje budskap är försett med en instruktion, som berättar hur det ska uppfattas.

Det som gäller för dessa ointressanta texter är att de ska vara korta, absolut inte för långa i varje fall, och enkla. ”Är detta tillräckligt enkelt?”, frågar vi oss ständigt, för vi vet alla att det enkla alltid vinner över det komplicerade. Om svaret är ja, kan vi andas ut, om inte, tittar vi dystert på varandra och går iväg för att jobba vidare i riktning mot det enkla, som gärna får ha humoristiska inslag, för enkelhet och humor passar bra ihop.

Om jag skulle beskriva det jag i huvudsak ägnat mig åt blir svaret att jag har ägnat mig åt att förenkla. I denna praktik har jag utplånat tvetydigheter och drivit ut bibetydelser, jag har överdrivit och tonat ner, förvrängt proportioner, förvanskat och hittat på, allt med sikte på det singulära budskapets renhet. Och nu var alla dessa förenklingar borta. Det var de andra texternas försvinnande som bekymrade mig mest, men jag måste säga att även förenklingarna spelade en avgörande roll för det skrivande jag betraktar som det riktiga; det besinningslösa producerandet av förenklingar hade lärt mig att få saker gjorda, att underkasta mig arbetet, dessutom hade det fått mig att begripa något om de olika, och många gånger motsatta, sätt som texter kan verka på; de kan både användas för att stänga in och konservera uppfattningar och för att skapa luckor, som blir flyktvägar för tanken, bort från det välkända. Jag hade också lärt mig att ingenting hejdar tanken lika bra som ett gott skratt, humor är det bästa sättet att skapa ordning i leden och få lydiga läsare.

Mina texter var försvunna och jag låg där på sängen, med datorn på magen, drack vin och stirrade upp i taket. Ett vackert tak från slutet av 1800-talet, med några små sprickor och stuckaturer, som kanske hade gjorts av en kringresande italienare. Jag har hört att de flesta stuckatörer som var verksamma i Stockholm på den tiden kom från Italien. Jag kände mig besynnerligt lugn och nöjd över att jag lyckades hålla paniken borta. Jag intalade mig att det var lika bra att texterna hade försvunnit, att det var på tiden, för nu var jag tvungen att skriva nya och betydligt bättre texter, jag kunde inte längre hålla på och försöka förbättra de gamla jämt och ständigt, vilket jag ärligt talat hade ägnat alldeles för mycket tid åt. Det var nog bara bra det som hade hänt, precis vad jag behövde.

När jag började skriva på 80-talet använde jag skrivmaskin. Min första skrivmaskin köpte jag för 50 kr från en skola. Den hade använts på lektionerna i maskinskrivning och saknade därför tecken på tangenterna. Den var mekanisk, trög och besvärlig, man fick trycka hårt på tangenterna, men den lärde mig i varje fall att hålla fingrarna på rätt ställen och att vänster pekfinger betyder f, r, t, g, b och v. Senare skaffade jag en elektrisk Facit, som det dundrade om när man skrev, jag kan fortfarande sakna det där ljudet, maskinens fysiska kraft.

På den tiden skrev jag alltid för hand tills jag bedömde texten som klar, sedan skrev jag rent den på maskin. Med datorn förändrades skrivandet. Idag skriver jag inte från början till slut på samma sätt, istället rör jag mig fram och tillbaka i det skrivna, ändrar, ångrar mig och jobbar ibland med samma text i flera olika dokument, för att skjuta upp beslut som förr eller senare måste fattas. Datorn har gjort mig fegare och mer ambivalent än tidigare, men den har också gjort mig snabbare, eller så är det bara så att texterna ser färdiga ut tidigare, utan att egentligen vara det, kanske borde varje text alltid skrivas igenom en sista gång, från första meningen till den sista.

Mina skrivmaskiner hade sina egenheter; den mekaniska gjorde motstånd, varje bokstav var en kamp, den elektriska var det betydligt lättare att arbeta med, men de små våldsamma typerna slog nästan hål på papperet, vilket gjorde att jag kunde känna igen mina texter genom att bara känna på papperets baksida. På så sätt påverkade maskinernas egenheter mina texter och skilde dem från andra.

Den här texten som jag skriver på en veckogammal dator ser likadan ut som de försvunna texterna jag skrev på den gamla. Jag använder samma typsnitt, i tolv punkter, som vanligt. Texterna är borta, datorn kasserad och ingenting har hänt. Den här maskinen fungerar på exakt samma sätt som den förra. Det surrar svagt om den när jag använder den, ändå är den alldeles tyst, den säger ingenting. Precis som den förra datorn, tills den slutade fungera och utplånade mina texter. Den stumma maskinen började tala. Och när detta hände gick det upp för mig vilken absurt stor roll den spelade i min tillvaro. Allt jag hade producerat var bundet till den, men jag hade aldrig brytt mig om den eller reflekterat över den; jag visste inte var den var tillverkad eller hur den egentligen fungerade, och jag ville inte heller veta detta, jag var djupt ointresserad av den. Jag ville bara skriva mina texter på den och förvara dem där. Jag hade litat blint på en maskin, som jag i grund och botten inte visste någonting om, inte alls förstod.

Men vad innebär detta … att förstå en maskin? Mina skrivmaskiner var det lätt att begripa sig på, vem som helst kan ju se hur de fungerar, hur tangenterna sätter typarmarna i rörelse och hur de slår mot färgbandet. Men datorn, den kan jag inte redogöra för på samma enkla sätt, jag kan inte se hur den fungerar, däremot skulle jag snabbt kunna ta reda på allt om den, med hjälp av samma dator skulle jag kunna göra det nu, för informationen finns ju där, men jag är fortfarande likgiltig inför detta, jag vill inte veta mer om den, för det finns ju annat att förstå; Heidegger, till exempel.

När Heidegger tänker kring tingen, skiljer han de föremål, som han kallar don, från sådana föremål som bara finns där, utan att fylla någon särskild funktion. Allt som vi använder till något skulle Heidegger kalla för don – dörrhandtag, hammare, bussar, lägenheter … Och enligt Heidegger, är det i första hand på detta sätt, som meningsfulla don, som tingen uppträder för oss, ja, tingen är i första hand don, som vi förstår allra bäst när vi använder dem. Vi kommer inte att förstå oss på dammsugaren om vi bara stirrar på den och försöker beskriva hur den ser ut, eller om vi ställer den på en våg och undersöker hur tung den är. Det bästa sättet att förstå den på är att städa lägenheten med den.

Det här kanske inte låter som något speciellt, men faktum är att Heidegger här kastar om hela den västerländska synen på kunskap, genom att säga att den praktiska kunskapen, som visar sig i handling, är primär i förhållande till den teoretiska, kalkylerande kunskapens metoder. Det innebär också att världen inte kan reduceras till föremål, atomer, eller primära och sekundära kvaliteter, utan att den är en meningsfull helhet, ett nätverk av relationer, där tingen, naturen, människorna och sakerna vi gör är sammanvävda; världen är kort sagt en plats att leva i. Detta är radikalt, inte minst i vår tid, där ekonomiska fakta uppfattas som verkligare och viktigare än till exempel förundran, njutning och glädje.

Dessutom innebär det här att jag förstår min dator, även om jag inte vet något om den, jag skriver ju den här texten på den, jag kan mejla, jag kan hitta vänner, kurser, artiklar, musik! Allt detta kan jag och det var inte mitt fel att texterna försvann, det var datorns, för sådana är de, tingen, att de till slut går sönder, slits ut gör de, det visste också Heidegger, och det kommer att hända mig igen, att maskinen slutar fungera, men inte att texterna försvinner, för jag har skaffat två externa hårddiskar, så jag är trygg nu, kan andas ut och in, lungorna fungerar fortfarande bra.

När saker går sönder blir de av med något, de gör motstånd, börjar prata, och jag kan inte fortsätta skriva, måste börja från början, skriva mycket bättre texter, det är bra på ett sätt, men också ganska dåligt, för saken blir så mycket sak att det blir äckligt, och först då förstår jag den, vad jag håller på med, att det är en dator jag sitter vid hela dagarna och vad den betyder för mig: för mycket. Nu finns det inte datorer i Heideggers filosofi, men om de hade funnits, skulle han helt klart ha kallat dem för don. Men kanske en speciell sorts don. En annan typ av don än de Henrik Grimner ägnar sig åt. Eller van Gogh.

Van Gogh målade inte mindre än åtta par skor, vad jag vet, och Heidegger skrev en fin text om åtminstone ett av dessa par, även om en annan filosof långt senare ifrågasatte om det verkligen var ett par skor som van Gogh hade målat, han tvivlade på det, men det hör inte till denna sak. Det som hör till denna sak är van Goghs skor och Heideggers text om dem – ”Konstverkets ursprung”. Här har Heidegger ambitionen att tänka sig fram till konstens väsen och på denna tankeväg skiljer han på donet, tinget och verket. Van Goghs skor, som Heidegger beskriver som ett par bondskor, dyker upp ganska tidigt i texten, som exempel på don, och denna beskrivning av skorna blir liksom lite för lång, vilket gör att man som läsare blir misstänksam och undrar vad han är ute efter, men efter en stund förlorar man sig i Heideggers utläggning, skorna får liv, och det är ju precis vad han är ute efter, för det Heidegger vill säga är att van Goghs verk får oss att verkligen se dessa skor, att verket framställer en värld, som gör att vi kan förstå dem. Det är som att Heidegger i sin beskrivning av tingen, donen, som representeras av skorna, liksom råkar snubbla över vad han kallar konstens väsen, som ett sanningsskeende, vilket jag verkligen gillar, för även om det var länge sedan vi gav upp tanken på konstens väsen, så rycks jag med av reflektionen kring van Goghs målning, som ett verk som sätter igång ett skeende, där själva verket liksom tar ett steg tillbaka, in i skuggan, så att de slitna skorna och världen de tillhör kan träda fram.

Det är lätt att uppfatta Henrik Grimners arbete som stillsamt, rösten är dämpad, nästan viskande. Men det finns en pulserande vilja där, att få leksakståget, bordsflaggorna, plastpåsen från konsum, den dammiga toalettsitsen och de andra föremålen att börja tala igen. Det är vad arbetet går ut på: att rädda de överblivna föremålen, som håller på att tyna bort. För nog är det ett återupplivningsförsök det handlar om, en operation som egentligen utförs alldeles för sent. Oddsen är med andra ord ganska dåliga, vilket är en av de mest intressanta aspekterna i detta arbete, som vill det omöjliga.

När jag ser bilderna av de bortglömda föremålen dyker ordet ”aura” upp, ett begrepp som Walter Benjamin ringar in med att målande beskriva avlägsenheten när man följer konturerna av en bergskedja med blicken. Det är ett undflyende begrepp, som det är knepigt att definiera, men ändå enkelt att intuitivt förstå. När Benjamin använder begreppet gör han det för att understryka att ”auran”, som är en egenskap hos det autonoma konstverket, går förlorad när det verket reproduceras, han menar rentav att reproduktionen berövar verket dess aura. Nu kan man ju tycka att Benjamin är väl drastisk i sin analys, men samtidigt är det lätt att hålla med om att massproduktion av bilder leder till att själva bilden blir urladdad; även föremålen förlorar sina betydelser när de blir för många, när de bara finns där, överallt runt omkring oss. Vi klarar oss inte utan dem, ändå blir de på något sätt meningslösa för oss, eftersom det ständigt dyker upp nya. Varje maskin kan ersättas, måste ersättas, det är vår plikt att köpa nytt, att köpa samma sak om och om igen. Det är ingen slump att en av de första uppmaningarna till allmänheten från den amerikanska regeringen efter 9/11 var ”Keep shopping!”.

Jag saknar texterna som gick förlorade med min förra dator, men jag saknar inte själva datorn, den betyder ingenting för mig, den är ersatt av en ny maskin, som i grund och botten är samma maskin som den förra. Kanske har jag fel, men jag har ändå svårt att föreställa mig att datorn med sitt försvunna innehåll skulle kunna dyka upp i en framtida inventering av bortglömda föremål. Den bär inte några spår av hur jag använde den, vilket på ett avgörande sätt skiljer den från föremålen i Henrik Grimners samling. Möjligen framkallar den en bild av någon som sitter vid den, men ingenting mer. Inget om vad som gjordes, vilka texter som skrevs, eller ens att det skrevs några texter, den kunde ha använts till vad som helst.

Henrik Grimners bilder är sakligt registrerande, de bara placerar föremålen där, framför oss, de ger oss inget sammanhang, ändå växer ett liv fram ur dem; en annan tid, med resor, vardagar och fester, där de små blekta norska bordsflaggorna ställdes fram, en i fönstret och en på middagsbordet, som en påminnelse om att någon gång flytta tillbaka.

Om man tar sig tid finns det mycket att läsa i de kvarlämnade föremålen, det finns det inte i datorn med de förlorade texterna, och det spelar ingen roll hur länge man stirrar på den; kanske är det inte texterna som fattas, utan auran.

Henrik Grimner
Norska flaggor: Henrik Grimner