Fallskärm

I
Händerna fungerar
som de ska
liksom orden.
De väger nästan ingenting,
när de för oss framåt
genom terminalen.

Alltid framåt, aldrig bakåt.
Så lätta är de, att jag knappt märker
när de rör mig.

De liknar inte kabinväskan
med sitt innehåll,
eller passet med min bild.
Men något ska de likna.
Undulatfjädrar kanske,
men inte rök,
för här ska inget döljas.

II
Framåt pekar händerna,
skyltarna, styrlinorna,
högtalarsystemet och kön.

Allt vi behöver veta
är samlat här.
Hopvikt, noggrant paketerat
och kontrollerat.

Jag har ätit min frukost,
packat mina väskor.
Några valmöjligheter behövs inte,
när det finns rätt och fel.
Rätt är hur vi gör.
Fel är hur vi inte gör.
Det är knappt det finns
några fel.

Vi behöver inte så många ord,
för vi säger inget i onödan
och det mesta kan översättas
till ”där”, ”dit”, ”nu”,
”den” och ”såhär”,
eller så pekar vi
med hela handen.

Missförstånd är ovanliga.
Vi gör ju alla samma sak.
Kommer i god eller dålig tid
och står där och väntar
på ungefär samma sätt.
Visst, det finns bättre köer
och det finns sämre köer,
men det bryr vi oss inte om.

Det är min tur nu.
Jag kliver över linjen
och går fram till disken.
Hon tittar på mina väskor, nickar.
”Handbagage?”
”Ja.”
Jag får en plats
vid nödutgången.

III
Placera ditt handbagage
på bandet till röntgenmaskinen
och passera själv
genom metalldetektorn.

För säkerhets skull
är det jag som berättas nu.
En början, en mitt
och ett slut har jag.
Två händer och en sittplats
med väl tilltaget benutrymme.
Som rök ska jag inte stiga,
för nedåt vill jag inte.
Jag ska snett uppåt, framåt,
som ett demonstrativt adverb.

Jag lyfter upp väskorna,
som inte innehåller
några förbjudna föremål.
Tar av mig bältet
och lägger det i plastlådan
tillsammans med plånboken,
nycklarna, några lösa mynt,
klockan, mobiltelefonen
och påsen med tandkräm, 50 ml,
deodorant, 75 ml,
och rakvatten, 100 ml.
Sedan går jag genom bågen,
utan att sätta igång larmet.

Allt är väldigt noga genomtänkt,
planerat.
Och några olyckor sker inte.
Mellan 1998 och 2007
var medelvärdet 0,026 haverier
med dödlig utgång
per 100 000 flygtimmar.

Vi har hjälpskärmar,
kollisionsvarningssystem
och enkelriktade luftleder.
Driftsäkerheten är hög
och tvetydigheterna, metaforerna,
avsikterna och ironierna
är i stort sett avskaffade.

Vi håller oss till meningar som
”Lägg ner bärremmarna
långt ner i huvudcontainern”,
”Dra ner styrlinorna
tills öglan är igenom ringen
på bärremmen”,
”Samla ihop ’stjärten’
genom att ta tag i kantfållen
mellan varje styrlina”,
”Flaskor, burkar, tuber etc. ska placeras
i en genomskinlig en-litersplastpåse”,
”Pressa luften uppåt”.

IV
Här är det vi som berättas.
Jag håller ett vakande öga på mig själv
och några olyckor sker sällan.
Den hittills värsta flygolyckan inträffade
då två passagerarflygplan
av typen Boeing 747
kolliderade på flygplatsen Los Rodeos
på Teneriffa i mars 1977.
Olyckan krävde 583 liv
och berodde på piloters missförstånd,
kommunikationsproblem, dimma
och trängsel.

Vi går ombord på rätt sätt
och undviker dubbla budskap.
Vi måste lita på rutinerna
och våra benämningar.
Våra ord pekar aldrig bakåt.
Säkra är de och lätta att förstå,
när de för oss snett uppåt,
framåt.

---

Text av Jens Soneryd för Parachute – en film av Emma Kihl.