Öppningar

Jag gör två resor samtidigt. Den ena följer E4:an från Stockholm och norrut till Nordmaling och vidare till en stuga utanför Lycksele i södra Lappland, i en liten by med det tvåspråkiga namnet Vänjaurträsk. ”Jaur” är samiska för sjö och ”träsk” är ett gammalt svenskt ord för sjö, som används alltmer sällan, och när det används är det oftast i betydelsen ”sankmark” eller ”myr”. Men Vänjaurträsk är inte en plats att sjunka ner i med stövlarna, för att så småningom fastna och bli kvar på. Bygden avfolkas sakta men säkert.

Det är en långsam plats, där varje dag har samma stillsamt vaggande rytm, som omsluter oss alla. En bra plats att skriva på. Och en bra tid. För under sommarmånaderna i den här delen av Sverige går solen aldrig hela vägen ner. Den stannar halvvägs och förblir hängande där under några timmar. En glödande spindel i änden av sin tråd, dold bakom de täta skogarna som våglikt häver sig fram, från fjällen i väst till kusten i öst, som lyser upp landskapet med ett svagt blåaktigt sken.

*
Den andra resan börjar, som vilken resa eller tankegång som helst, på ett välbekant ställe. I absolut visshet startar den. Jag är säker på vad jag ser, för jag har sett det förut. Och jag står fortfarande kvar här, i det säkra, vid den röda punkt som markerar tavlans plats. ”Här är du nu.” Ja, var skulle jag annars vara? Men något mer står det inte där. Tavlan är tom. Där finns ingen karta.

Jag har varit här tidigare. Både i Lisa Jeannins och Rolf Schuurmans gemensamma geografi och i de världar Lisa Jeannin skapat själv. Jag har åkt ubåt på ett slott, varit på sköldpaddskonsert och bekantat mig med spindlar, troll, gorillor, rävar, gudinnor och figurer som Robert Safari. Ändå känner jag inte igen mig, när jag nu är tillbaka.

Så fort jag lämnar tavlans plats är jag vilse, redan efter några steg. Och när jag återberättar verken för någon är det som att jag hela tiden missar det väsentliga. Som att orden läcker. Det jag egentligen vill säga rinner ur dem.

*
Det finns många sätt att förstå en värld på. Man kan stå och titta på den och noggrant anteckna vad det är man ser. Man kan krypa in under den, för att hitta systemet som ska finnas där någonstans. Man kan bryta sig in i den med sprängmedel, dyrkar och skalpeller. Plocka bort organ för organ från kroppen och sortera dem noggrant. Skilja katt från sten, tid från rum, kropp från själ, natur från kultur, rätt från fel. Sedan rensar man bort det som är överflödigt, trasigt och konstigt. Så där kan man hålla på. Tills man hittar själva kärnan. Det som gör världen till värld. Människan till människa. Språket till språk. Smärtan till smärta. Kärnan är kodnyckeln. Själva ingången. En bra början på en meningshierarki.

*
Jeannins och Schuurmans konst gör motstånd mot mina inbrottsförsök. Det är som att jag hela tiden väljer fel ingång. Jag går vilse. Men jag ger inte upp. Det är så här det ska vara, tänker jag, motstånd är bra. Sedan försöker jag igen. Med en ny kodnyckel. En ny ingång. Så håller det på hela tiden. Och efter varje försök står jag där med mitt läckande språk, vid den tomma orienteringstavlan, som upplyser mig om att jag står där jag står.

*
Det är svårt att rita en karta när man hela tiden går vilse. När platsen hela tiden byter skepnad. Är annorlunda varje gång man besöker den. Efter en tid börjar jag förstå att det inte är en karta som ska ritas. Ingen översättning som ska göras. Ingen ingång som ska hittas. Och det finns ingen anledning att bryta sig in. För den här konsten är inte metaforisk, även om den innehåller många lager av betydelser.

Den är vad den är. En värld som inte följer några andra regler än sina egna, men bara om de passar för tillfället, annars får det vara. Regler kan skrivas om under spelets gång. Och begreppen kan när som helst fyllas på med nytt, överraskande innehåll.

Egentligen är den inte en värld, utan många, ständigt föränderliga världar, som på olika gåtfulla sätt är förbundna med varandra. Figurerna går in och ut ur verken.

Inte heller händelseförloppen är bundna till bestämda platser eller tidpunkter. De kan börja i en tid-plats och fortsätta i en annan. I The Crossing (2006) tar en spindel emot ett paket som levereras i Enter the Wild (2009). Verkan föregår orsaken.

Tiden beter sig lite hur som helst här. Titta bara på klockan i Breaking the Law (2004). Ena stunden rusar visarna framåt, för att sedan plötsligt ta små skutt motsols. Tiden skiftar ständigt tempo och riktning. Men filmens karaktärer tycks inte bry sig om det. Elefanten, trollet och superhjälten fortsätter sin dans. Ett gäng våldsamma lerfigurer växer fram – kanske är det musiken och dansen som ger dem liv – och börjar avlossa sina vapen, för att sedan försvinna igen.

Det är inte bara lagbokens paragrafer och de sociala konventionerna som attackeras, utan också naturlagarna, logiken och givetvis berättandets regler. Men trots dramatiken är stämningen munter.

*
”Jag försökte ofta gå vilse, men insåg att man inte kan försvinna” säger unge Colin i Tony Richardsons film The Loneliness of the Long Distance Runner från 1962. Alltså försöker han aldrig rymma från ungdomsanstalten där han är fängslad, trots att han släpps ut genom grindarna varje morgon för att träna till ett långdistanslopp.

Idag är det ännu svårare att försvinna. Även de vidsträckta skogarna i södra Lappland är övervakade. Träden, renarna, vargarna och björnarna är inventerade och hjortronen värderade. Skörden bedöms vara av god kvalitet och det finns positioneringsprogram, så att man alltid kan hitta oss. Jag vet exakt var jag befinner mig.

Ingen kommer någonsin att lyckas rita en karta över Jeannins och Schuurmans skiftande terräng. Här fungerar inte navigationssystemen och det vi kallar sunt förnuft räcker inte långt. Det är med andra ord fullt möjligt att hitta ett gömställe här. Och verken är fyllda av öppningar och hemliga passager.

I början av Enter the Wild kör en budbil fram till en stuga. En man lämnar över ett paket till spindeln som bor där. Längre fram faller fasaden till marken. Huset är en kuliss. Men dörren står kvar där på vinterängen i utkanten av skogen. En sköldpadda öppnar den och går in. Försvinner. Här finns också ihåliga träd, som mystiska gestalter kommer fram ur.

I ett tidigt verk välkomnas besökaren in i en ubåt, vars periskop fungerar som en öppning till något annat. I The Visitors (2010) utgörs passagen mellan två världar av en luftväg genom natthimlen. Och i The Crossing (2006) fungerar gravplatsen, precis som i klassiska zombiefilmer, som en förbindelse mellan liv och död, så att odöda och levande kan förenas i en gemensam tai chi-övning.

De olika världarna är inte skilda från varandra. Inte heller är de horisontalt belägna jämte varandra. Snarare är de i varandra.

*
Långdistanslöparen Colins talang ger honom privilegier. Han är fängelsechefens ögonsten och anstaltens goda exempel. På den stora löptävlingen mellan anstalten och en överklasskola skaffar han sig en trygg ledning. På upploppet får han ett infall. Han saktar ner. Och när det bara är några meter kvar stannar han helt. Publiken fattar inte vad han håller på med, men han bara ler och låter sig bli omsprungen.

Att välja att förlora är att välja bort språket som upprätthåller den auktoritära ordningen. På så sätt blir han fri. Han rymmer inte genom att springa sin väg, utan genom att sluta springa. Den verkliga utgången från anstalten är inte grinden. Den är en hållning – att följa impulsen och handla utanför bruksanvisningen.

Även Jeannin och Schuurmans visar på alternativa hållningar, som fungerar som flyktvägar till nya möjligheter. På så sätt är deras världar öppningar i sig själva. Utgångar och ingångar.

*
I den marknadsekonomiska världen är det övergripande målet framgång. Framgång är tillväxt. Ju högre tillväxt desto större framgång. Målet är mer. Bara det hela tiden blir mer får vi göra vad vi vill.

Målet ger oss mening och håller ordning på saker och ting. Vi delar det med varandra och påminns om det varje morgon när vi går upp och läser tidningen, som rapporterar om läget, om det ser ut att bli mer eller mindre.

Ibland dyker det upp alternativa mål, som vill få orden och handlingarna att peka åt andra håll. Men det är inte särskilt oroande. För bara vi har ett mål, oavsett vilket det är, så är våra åsikter och handlingar enkla att diagnosticera och behandla.

Men vad sker när handlingarna slutar vara lojala mot våra avsikter? När de plötsligt bara händer, utan att be förnuftets ordningsmän om lov, och utan att peka framåt?

Sköldpaddsmänniskan i The Visitors visar vägen.

Han sitter ensam på en gren högt uppe i ett träd, vid änden av sin värld. Han visar oss en gåtfull text. Ord för ord. Papper efter papper, som får falla genom luften.

Sedan hoppar han. Rakt ut i det okända. Utan att veta var han kommer att hamna. Och det är just det som är det viktiga. Att han bara hoppar. För hade han haft ett mål så skulle han bara ha hamnat i det redan kända. Med en duns på marken en liten bit ifrån trädstammen. Men genom att lämna förnuftet bakom sig lyckas han ta sig från en verklighet till en annan. Och när han landar hos ”varelserna” är det som en annan.

Långdistanslöparen Colin i Tony Richardsons film blir fri genom att inta samma hållning som sköldpaddsmänniskan. Med hjälp av den suveräna handlingen punkterar han det etablerade. Visst, det finns kvar, men för honom har det sjunkit ihop till en betydelselöshet.

*
En identitet är en samling egenskaper som följer med en över allt. Man har den för att kunna identifiera sig. Annars skulle inte identitetsbeviset bevisa något. Inte heller fingeravtrycket eller DNA-koden. De är bara giltiga om man är identisk med sig själv.

Man kan ha en identitet och man kan förlora den. Man kan leta efter den och man kan sluta leta. Som Lee Lozano. ”I will give up my search for identity as a dead end investigation”, skriver hon i september 1971. Och hon menar allvar. Hon befriar sig både från sitt namn och från konstscenen i New York – sammanhanget som ger namnet betydelse.

Istället fortsätter hon fram till sin död att verka under tecknet ”E” för ”energy”. Som om hon ville tömma sig själv på så många betydelser att hon skulle kunna betyda vad som helst.

”I am changing” står det på en av lapparna som sköldpaddsmänniskan håller fram innan han hoppar. Tidigare var han sköldpadda. Nu är han sköldpaddsmänniska. När han landar hos ”varelserna” kommer det att vara som människa. Jeannin och Schuurmans visar att sammanhanget skapar identiteten – att nya sammanhang ger upphov till nya sätt att vara på. Kanske gäller också det omvända. Att nya identiteter producerar nya verkligheter.

I den komplexa Gorilla Goddess Gangster and the Goblins (2009) befinner sig en gorilla och en gangster i varsin spegelsal. Gangstern rör sig oroligt runt i rummet och letar efter rätt bild av sig själv. Sin sanna identitet. När han inte hittar den skjuter han sönder speglarna och flyr ut ur salen. Han dyker sedan upp på flera olika platser, alltid lika skrämd av det som är honom främmande.

Gangstern är så rädd att tappa bort sig själv, att förändras, att han väljer att förstöra varenda bild som föreställer möjliga versioner av honom själv. Gorillan gör tvärtom. Hon väljer affirmationen. Hon tar på sig ett par glasögon går runt i spegelsalen och testar olika identiteter, som om hon befann sig i ett omklädningsrum. Hon får också sällskap av en figur som plötsligt dyker upp i spegelsalen och sedan försvinner ut igen, genom en av sina spegelbilder. Men gorillan stannar kvar. Fascinerad av insikten att hon är så många.

Både identitetslekarna och den suveräna handlingen destabiliserar etablerade sanningar. Multiplicerar möjligheter, utan att rangordna dem. Skapar utrymme för nya sätt att vara på, utom räckhåll för ogillande blickar från det kalkylerande, nyttomaximerande förnuftet. Och varför det då, kanske någon undrar. Jo, bland annat för att det blir betydligt roligare så.

*
Man kan låta upplevelsen av det vilda och oförutsägbara stanna kvar på sin plats i konsten om man vill. Men man kan också upptäcka en lapp i fickan när man är tillbaka vid orienteringsskylten. Med ett meddelande som påminner om att det finns fler meningar än en. Det impulsiva sköldpaddshoppet är ett sätt att upptäcka dem på. Gorillans bejakande av mångfald är ett annat.

Jens Soneryd

11_visitors.jpg
 Bild från The Visitors