Talande platser

Min farfar var ett orakel. En siare, som utvecklade sina förmågor på egen hand, för han umgicks inte i spiritistiska kretsar och ägde inte någon litteratur i ämnet; de böcker som dominerade hans hylla var politiska. Förmodligen fanns det bara där redan från början, ett extra sinne, lika användbart som händernas tio fingrar.

Han fick meddelanden om händelser som ännu inte hade ägt rum och om sådant som redan var i färd med att ske, fast på andra platser. Det hände att han väcktes om nätterna av att det knackade på fönsterrutan i sovrummet och förstod omedelbart att något höll på att hända. Det kunde vara en ko som skulle kalva eller att det hade börjat brinna i ladugården. Nästan alla dessa budskap handlade om sådana händelser som han kunde gör någonting åt.

Varslen fyllde en praktisk funktion för honom, med vars hjälp han hanterade vardagen bättre än vad han annars hade gjort. Och det var inte något märkvärdigt med dem, de var kort och gott användbara tecken som inte skilde sig på något avgörande sätt från spaden, traktorn, släggan och de andra bruksföremålen. För han var en praktisk man, min farfar, och nästan en och nittio centimeter lång, vilket var ovanligt på den tiden, och det hårda arbetet på gårdarna där han var anställd, gjorde honom fysiskt stark.

Även när han talade om tecknen, gjorde han det sakligt, utan några knep för att förhöjda dramatiken. Men han talade ändå om dem, av någon anledning ville han berätta för oss, och vi ville lyssna; för mig som barn var farfar en hjälte, och det var en stor händelse när han kom på besök, oftast dök han bara upp, stod där leende i dörren.

En vinterkväll, när jag var omkring tolv år, satt farfar vid köksbordet hemma hos oss, drack kaffe och berättade att en silverräv hade dansat för honom kvällen innan, precis innan det hade blivit mörkt. Han hade varit på väg ut till stugan där han bodde, en före detta stationsbyggnad, vid en nedlagd järnväg, någon mil från närmsta samhälle. Först hade räven bara stått där, vid kanten av vägen, som sträckte sig genom skogarna och över åkrarna. Han hade stannat bilen, stängt av motorn och klivit ur. Då hade räven dansat för honom, för att sedan försvinna in i skogen. Mer berättade han inte. Och varken jag eller någon annan ställde några frågor. Vi nöjde oss med det han hade berättat. Så jag vet inte om dansen betydde något för honom, om räven visade honom något, eller om den bara uppförde en dans på den där smala, krokiga grusvägen.

Det finns betydligt fler historier om farfar än de jag hörde honom själv berätta. De befolkas av tjurar, älgar och andra djur, naturväsen och andar, som bara farfar kunde uppfatta, inte min far, faster eller farmor, och i synnerhet inte de kristna, som farfar själv sa till mig en gång, vilket inte betydde att han ogillade kristna, han bara menade att de saknade denna förmåga. Nästan alla dessa historier har ett lyckligt slut. Men inte den om den svarta huggormen, som varslade om död. Den lyckades inte ens farfar göra något åt.

Jag vet inte hur bekant farfar var med siare som den blinde Teiresias eller Pythian, det berömda oraklet i Delfi. Till skillnad från dem samarbetade han inte med högre makter. Han betraktade de väsen som gav honom upplysningar som jämlikar, eller som min faster uttryckte saken, när jag frågade henne för några dagar sedan: ”Ja, de var väl lite som hans kompisar.” Dessutom siade inte farfar på beställning, det han såg var riktad till honom och det var hans uppgift att göra något åt saken. Pythians funktion var snarare att fungera som mottagare och sändare av de gudomliga signalerna.

Pythian var en av många funktioner i ett komplext och strikt reglerat förlopp som initierades av en förskottsbetalning och en nedskriven fråga, som lämnades till templets präster – frågeställaren kunde vara såväl en privatperson som en stat. Därefter följde tre dagar av förberedelser. Pythian skulle renas med böner, fasta, bad i heliga källor. Sedan tog hon plats, med Apollons amulett och en lagerkrans på huvudet, på den höga gyllene trefoten i templets innersta del. Ur bergets sprickor steg den berusande, orakliska röken, genom vilken guden tog sig in i Pythian, uppfyllde henne och övertog hennes talorgan. Påverkad av röken började hon okontrollerat att tala; stavelserna vällde fram ur kroppen, hon skrek ut meddelandet.

När detta var gjort återgick allt till ordningen. Man hade mottagit ett meddelande. Men detta meddelande var ofärdigt och dunkelt. Man var tvungen att bearbeta det. Prästerna som hade nedtecknat meddelandet lämnade över det till filosoferna för tolkning. När filosoferna hade gjort sitt jobb tog poeterna över och formulerade meddelandet på hexameter. Först därefter nådde det själva frågeställaren.

Ritualens finmaskiga nät av regler och disciplinerade handlingsmönster bröts av det extatiska talet, då Pythian uppfylldes av Apollon och meddelandet. När framtiden tog plats i nuet, lämnade människan sin egen kropp. Bakom vreden fanns det alltså ingen människa. Den starka känslan var en affekt utan hemvist, utan subjekt. Och kroppen var tal. När den talande kroppen hade levererat svaret var all vrede borta – människan hade återvänt. Och guden hade gått hem till sig.

I förutsägandets praktik dyker det upp många berömda motsatspar. Närvaro och frånvaro. Kaos och kosmos. Men här är de inte fullständigt åtskilda, utan förbundna med varandra genom att förstärka varandras effekter. Regelföljande suddar ut individens särdrag och gör henne utbytbar. Och den okontrollerade extasen hjälper henne att klättra ner från trefoten.

Pythians försvinnande från platsen, eller personens försvinnande från Pythian, pekar ut flera flyktvägar från oss själva. Att uppfyllas av en känsla som är större än en själv. Eller att hålla sig till reglerna, och göra som man gör, att blint handla i enlighet med de etablerade mönstren.

Bilden av Pythian som en person som kommer och går får stöd av den bokstavliga betydelsen av latinets ”ora’culum”: en plats där en gudom talar. Här finns det bara utrymme för platsen, talet och guden. I denna treenighet är varken människan eller den mänskliga kroppen nödvändig, den är bara en av flera talande platser, som fontänen, eken och mässingsskålen i Dodona, den libyska oasen och tjuren Apsis.

För Nietzsche representerar Apollon klarhet och mimesis, men de mångtydiga profetiorna i Delfi ledde till att han fick epitetet ”den tvetydiga guden”. En tvetydighet som bidrog till att göra förutsägelserna sanna och därmed till att upprätthålla oraklets legitimitet. ”You will go you will come back not die in battle” löd oraklets svar till en rik man som skulle ut i krig. Han tolkade svaret som att allt skulle gå bra. När familjen, efter hans död, framförde sina klagomål förklarade prästerna kort och gott att de hade tolkat den fel – ”not” syftade åt satsens främre led.

Idag blir vi inte väckta om nätterna av att det knackar på vårt fönster. Men produktionen av profetior har accelererat och oraklets röst fortsätter att ljuda. I ett tal i slutet av 50-talet menade fysikern Richard Feynam att man i framtiden skulle kunna bygga upp material på atomnivå, vilket skulle öppna mängder av möjligheter, som att Encyclopedia Brittanica skulle få plats på ett knappnålshuvud. Idag är vi där, med nanotekniken, som har gett oss hållbarare stekpannor och solskyddskrämer som inte syns.

Humangeografen Ben Anderson beskriver nanotekniken som en plats som ackumulerar hopp. Nanotekniken är inte vad den är, utan vad den kan vara, vad den kommer att bli. Den skapades genom en profetia och har själv blivit en oraklisk plats som ständigt talar om framtiden. Som berättar historier om starka mänskliga kroppar som inte åldras. Om osårbara datasystem och avlyssningsutrustning som är omöjlig att upptäcka. Om artificiella hjärtvalv, levrar och hud. Om kläder som aldrig blir smutsiga. Om kraftigt sänkta produktionskostnader. Om hissar till rymden.

Dessa hoppfulla profetior produceras inte bara parallellt med att tekniken utvecklas och tillämpas, utan bestämmer också de sätt på vilket den kommer att utvecklas – ja, hela dess framtida existens är beroende av dem och känslorna de framkallar. Utan hopp kan de nya teknikerna inte överleva. För det är hopp vi ska känna. Inte rädsla för att de osynliga nanopartiklarna ska ta sig genom huden och fastna i våra lungor. I sådana fall förlorar tekniken sin legitimitet och riskerar att gå under.

Det finns så mycket att vara rädda för. Klimatförändringar och kärnvapen. Terrorism och transfetter. Och instabila marknader – som är det som skrämmer oss mest. Ironiskt nog är det också våra rädslor som skapar dem. I grund och botten kan våra rädslor få vad som helst att hända. Det är därför man alltid är så nyfiken på våra attityder. Det sitter temperaturmätare på våra kroppar, som läses av under stor nervositet.

Det som skapar rädsla är hotets osäkerhet. Men det finns, som filosofen Brian Massumi påvisar, ett effektivt botemedel mot denna osäkerhet – att helt enkelt agera som om hotet redan hade inträffat, det vill säga genom omedelbar handling, istället för att snacka bort tiden och skapa ännu mer osäkerhet. Massumi menar att preemption ”makes present the future consequences of an eventuality that may or may not occur, indifferent to its actual occurence. The event’s consequences precede it, as if it had already occurred.”

Hur går detta märkliga förlopp till, där framtiden framträder som något som redan har inträffat? Genom ett intensivt signalerande; en oavbruten produktion av tecken, som fungerar som hotfulla profetior. Dessa tecken repeteras ständigt – på Internet, i TV, radio, tidningarna och som något mörkt som oundvikligen dyker upp i utkanten av de vardagliga samtalen. Rädslorna väcks. Det talas från så många platser. Något måste göras och kommer med säkerhet att göras. Allt som det suveräna oraklet säger blir på så sätt sant. Och teckenproduktionen i kombination med suveränens handlingskraft visar också att man har saker och ting under kontroll. Som medborgare är vi i säkra händer.

Det krävs inte längre någon dubbeltydighet, som för oraklet i Delfi. Det som behövs är motsatsen. Enkelhet. Plus ett rejält mediastöd. För alla vet att den enkla berättelsen vinner över den komplicerade, den garanterar dessutom gott om plats i media. Och då spelar det ingen roll om fienden har några massförstörelsevapen eller inte, för det är redan ett faktum att de finns där liksom att det har fått sina konsekvenser.

Oraklen talar gärna i TV och de riktar sig till alla. De tecken min farfar fick var bara till för honom. Och Pythians spådomar var avsedda för den som betalade. Men kanske delar vi Pythians erfarenhet av den extatiska affekten, som tycks existera av sig självt, oberoende av oss. Och tack vare Internet kan vi på olika sätt bidra till att sprida tecknen, som framkallar den. I likhet med Pythian är vi både mottagare och sändare av budskap om framtida händelser. Tillsammans gör vi dem verkliga.

Min farfar, de grekiska oraklen, nanotekniken och de moderna supermakterna använder sig av olika tekniker för att förutspå framtiden. Men teknikerna förekommer också i fullständigt olika miljöer. Om vi betraktar det antika oraklet som ett tecken, så är det ett tecken som visar på en värld där allt talar. Sådan var också min farfars värld. Hans förmåga att se in i framtiden var inte bara en sällsam talang, utan ett förhållningssätt till världen som en plats fylld med betydelser. Och den kunde inte heller översättas till atomer eller ekonomiska fakta.

---
Soneryd, Jens (2010) "Places that speak", The Oracle News, Duve Berlin, Friday, June 11, 2010